Två veckor senare var det dags att prova om den vita mössan fortfarande passade, springa med armarna uppsträckta upp mot den molninga himlen, skrika & sjunga "För vi har tagit studenten!". Det var dags att ta studenten! Trots punktering för en balpartner, moln som hängde över staden & onda ben kan ingenting beskriva känslan av att stå på trappan ut från skolan som hade varit min i tre års tid & skrika!

Ingenting kan beskriva lyckan den dagen, men ingen kan heller beskriva hur den där klumpen vred sig några extra varv i magen & ångesten som lever kvar i en!

Vad fasiken händer nu?