vi måste gå härifrån innan vi ligger på kyrkogårn som alla innan oss
Rummet är tomt, kartongerna & släpvagnen är fulla. Imorgon åker flyttlasset 37 mil härifrån till det som ska kallas mitt hem - jag blir skånetös!
Jag gör allting för sista gången (i alla fall på väldigt länge), jag fikar med fina vänner, jag dansar på ågatan & sover i min alldeles underbart sköna säng. Jag kramas hejdå, sover i en varm famn, går ågatan upp & ner & jag städar mitt rum. Jag kommer hem alldeles för sent & är den som släcker när alla andra har somnat, jag tar cancerpinne efter cancerpinne med min underbara vän & jag kör bil. Allting för sista gången - på väldigt länge.
Avskedskramarna avlöser varandra. Jag har aldrig varit bra på att säga "hejdå", så jag använder mig istället av "på-återseende". The fantastic four som vi denna sommaren har kallat oss åt finfin "på-återseende"-middag härom kvällen & jag insåg hur mycket jag tycker om de andra tre medlemmarna & insåg hur mycket jag kommer sakna dem.
Imorgon går jag ut från det gula huset i den lilla byn utanför Linköping som idag är mitt hem & går in i den förskräckligt fula lägenheten, nio trappor upp & genom den blåa dörren - till mitt nya hem, mitt nya liv.
thursday i dont care about you
Jag har tre dagar kvar att kalla min Linköpingsbo innan jag öppnar den blåa dörren in till min alldeles egen tvåa & blir en Skånetös.
Dagen med stort D närmar sig med stormsteg & jag har nog inte insett det än.
man måste dö några gånger innan man kan leva
För några veckor sedan kom förslaget om att åka ner till Skåne, närmare bestämt Helsingborg (möjligt min nya fina hemstad men sånt är ännu inte offentligt, glöm det!). Förslaget innehöll alldeles för många timmar i en svart bil med världens bästa chaufför, en natt i ett tält, en Säkert!, en The Ark & sist men absolut inte minst en väldigt fin Håkan Hellström.
Förslaget blev verklighet & i onsdags, alldeles för tidigt satte vi oss i den svarta bilen & världens bästa chaufför (nej, Inte du Jimmy!) tryckte på gasen & tog oss till Helsingborg. Ett antal timmar senare intog vi den finfina staden, slog upp tältet & tryckte lite till på gasen & intog Sofiero Slott.
Ett par timmar senare, med onda ben & fötter, var kvällen över. Tre finfina konserter var slut & vi var lyckliga! Jag hade äntligen fått se min gamle vän Håkan Hellström & tappat en & annan tår till en fin sång samtidigt som leendet var ett faktum.
Nästa anhalt var en underbart skönt luftmadrass & en torsdag som innehöll en rundvandring i Helsingborgs stad innan det var dags för chauffören att stampa på gasen för att ta oss tillbaka till den stad som vi känner till så väl vid det här laget, Linköping.
lost in the world
En alldeles för varm juni dag togs den mörklila marängen på & vi räknade till tre för absolut sista gången. Svetten rann, leendet var ett faktum & kramarna ville aldrig ta slut. Trots svett, ett fåtal misstag, ont i fötterna, en trasig solfjäder, en balpartner som absolut måste spilla på klänningen (två år i rad dessutom) & alldeles för många tårar var balen var done and done..
Två veckor senare var det dags att prova om den vita mössan fortfarande passade, springa med armarna uppsträckta upp mot den molninga himlen, skrika & sjunga "För vi har tagit studenten!". Det var dags att ta studenten! Trots punktering för en balpartner, moln som hängde över staden & onda ben kan ingenting beskriva känslan av att stå på trappan ut från skolan som hade varit min i tre års tid & skrika!
Ingenting kan beskriva lyckan den dagen, men ingen kan heller beskriva hur den där klumpen vred sig några extra varv i magen & ångesten som lever kvar i en!
Vad fasiken händer nu?
if a song could get me you
För ett antal månader sedan tog min kära dator sina sista andetag & lämnade mig, idag - ungefär fyra månader senare slog jag slag i saken, tog tummen ur & köpte en ny liten sak som är så fin så.
